torsdag, augusti 24, 2006

Rätten att förnedra

Jag lyssnade på ett program i dag som sändes på P1 20 juli som handlade om hur mycket hat journalister får utstå. Jag var verkligen helt chockad efter att ha lyssnat på det och kan inte förstå hur många orkar.

Bland annat pratade man med Expressens chefredaktör då många av Expressens journalister är särskilt utsatta. Bland annat pratade man om deras sportjournalist Mats Olsson som förra året sjukskrev sig för att han bröt ihop av alla hatmejl. I dag läser en annan hans mejl och raderar alla hatmejl innan han kollar sin e-post för att han ska slippa se dem. De talade även med journalister på Nöjesguiden, Aftonbladet och Dagens nyheter som blivit så pass illa behandlade att vissa av dem var rädda för att läsa sina mejl, andra hade tidvis inte vågat gå ut.

Jag blir verkligen illa berörd av det här. Vad får folk att tro att man har rätt att behandla någon så?

Jag kände igen så mycket i inslaget, dels från diskussionen om bloggmobbning och dels från mitt eget liv.

För det första finns skulden. När jag får hatmejl på backpacking, vilket sker oerhört sällan, så tar inte jag åt mig särskilt mycket. Jag är redaktör och då får man räkna med att man får den samlade ilskan. Men när jag säger detta får jag jämt höra "men jag känner en journalist och han/hon har aaaaldrig fått något hatmejl". Well, då är den journalisten förmodligen inte särskilt läst eller så ljuger han/hon. Jag orkar inte med när folk ska lasta över det som en personlig skuld på skribenten. Det är bara så löjligt. Det är inget personligt.

För det andra handlar sällan hatmejl om själva diskussionen. Jag skriver många gånger rätt kontroversiella grejer men det får jag aldrig sura mejl för. Folk blir förbannade över det vardagliga. När jag tänker på hatmejlen jag fått genom bloggen handlar de alltid om mitt eget liv. Folk stör sig på att jag inte handlar på H&M, att jag inte äter på MacDonalds, att jag är rädd för läkare, att jag gillar att shoppa, att jag ogillar att flyga etc. Sällan får jag mejl där folk till exempel skriver att jag är dum i huvudet som tipsar om resor till Kina, då det faktiskt är en diktatur (hey, det hade ju faktiskt varit befogat. Jag tänker på det hela tiden).

Att tidningar har en särskilt person anställd för att gå igenom journalisternas mejlboxar blir allt vanligare i Sverige. Det är alltså inget som bara Mats Olsson använder sig av. Journalister pallar inte ta all skit. Och jag förstår dem. Jag har blivit så otroligt sårad av vissa mejl jag fått och jag vet inte om jag hade orkat läsa sådant varje dag.

Jag blir så fruktansvärt trött på argumentet att "men vad då, är du skribent så får du faktiskt ta sådana kommentarer". Varför skulle man göra det? Ska man förnedras för att man diskuterar?
Det enda som komme ske är att den riktiga, sakliga debatten kommer att dö ut och journalister kommer att bli mer och mer rädda för att vara kontroversiella och starta debatter. Vill vi verkligen ha ett sådant rätstruket land? Vill vi verkligen fungera som en diktatur där ingen vågar säga vad de tycker i media?

Och nej, oavsett hur ofta man läser någon och hur dumt hon eller han än skriver så har man inte rätt att kränka och förnedra någon. Kritisera, visst, men journalister är inte allmänhetens boxpåsar.

Så vad gjorde jag?
Jag skrev hyllningsmejl till journalister jag beundrar. Inte för att det tar bort alla hatmejl, men kanske gjorde det någon lite gladare. Jag har i alla fall fått mejl från två av dem som blev väldigt glada.

Så dagens uppmaning: Jag tycker att alla som läser det här ska skicka i alla fall ett mejl till någon skribent ni tycker är bra. Det kvittar om det är en chefredaktör eller en mindre bloggare, bara visa att ni faktiskt gillar dem. Det räcker med ett "Fan vad du är bra" för att göra någon glad.

Låt oss vända trenden!

5 kommentarer:

Pumans dotter sa...

Jag har faktiskt redan börjat!
Jag håller fullständigt med dig, men jag kan inte låta bli att tänka på en del journalister som går väldigt hårt åt vissa kändisar och tycker att de ska tåla det. Nej, det ska de inte alls, lika lite som journalisterna själva ska utsättas för påhopp. Jag blir alldeles matt ibland. Låt dem vara ifred!

Ulrika sa...

Nej det håller jag definitivt med om!

Jag förstår inte intresset av att gräva i andra människors olycka. Usch!

karolina lassbo sa...

Bra initiativ! =)

Anna Malaga sa...

Verkligen bra idé. Oftast stannar ju sâdana här initiativ bara vid tanken "jag borde göra..."
De flesta kritiker är nog bara allmänt arga och letar efter nâgon att vräka sin ilska över. De skulle aldrig klara av att argumentera om Kinas diktatur, t.ex, utan föredrar att säga att du är korkad som inte handlar pâ H&M.

Ulrika sa...

Karro: Tack!

Anna: Min förhoppning är att någon i alla fall skickar ett mejl och säger vad bra någon annan är.

Angående kritiker tror jag att du har helt rätt. Hur kan man störa sig så mycket på att jag inte handlar på HM annars?