Långsint? Njaaa...

I dag ringde en tjej från Aftonbladet och ville ha tips till en artikel. Jag som svor att aldrig mer hjälpa någon på Aftonbladet sedan de snodde en hel artikel jag skrivit glömde det på två sekunder. Grymt trevlig tjej och jag svek mina ideal direkt, ha ha. Äh får sluta sura för det där, att en journalist är dum i huvudet gör ju inte att man ska döma ett helt företag.

Jag är ganska van vid att tidningar snor stycken ur mina artiklar, har sett det i många resetidningar och galet nog på en resebyrå. Men när Aftonbladet snodde en hel artikel, och jag aldrig fick någon ursäkt, blev jag riktigt förbannad och svor att aldrig hjälpa dem mer. För förr gjorde jag det. När jag jobbade som redaktör var det många journalister som ringde och ville ha tips och jag ställde alltid upp.

Nåväl, min ilska har lagt sig. Cool tjej för övrigt. En Josefine som jobbade på Aftonbladet RESA. Check her out.

25 år

I dag är jag med i Sydsvenskan. Mina ringar under ögonen går banne mig inte av för hackor.

Sydsvenskan

Sydsvenskan ska ju skriva om mig nu när jag fyller 25 år, vilket har gjort att det slagit lite slint i huvudet på folk. Och observera: det här är inga anonyma kommentarer. Det här är mejl från folk jag faktiskt mejlar med ganska frekvent:

1. Varför vill de skriva om dig? Du har ju knappast gjort något uppseendeväckande.
2. Förstår inte varför du skulle vara mer intressant än andra.
3. Jaha, har Travelstart betalt dem eller?
4. Asså du är inte Ebba von Sydow...
5. Måste vara väldigt magert på nyhetsfronten.

Ha ha! jag håller faktiskt med. Jag har inte gjort något uppseendeväckanse, jag är verkligen inte intressantare än någon annan och en Ebba von Sydow är jag definitivt inte (jag hade aldrig kunnat lära mig så många regler om vad ska och inte ska bära). Samtidigt tycker jag att det är, förlåt, lite avundsjuka svar. Jag brukar aldrig tro att det ligger avundsjuka bakom när ngn tycker illa om mig (man kan inte älskas av alla) men i det här fallet börjar jag undra.

Jag tycker i alla fall att det är helfestligt. Tänk att lilla jag kan göra någon avundsjuk. Det är coolt.

Givetvis har desto fler varit glada för min skull och det tackar jag för! Ni är för fina!

P.S. Om ni vill vara med i Sydsvenskan när ni fyller år kan ni ju alltid mejla dem och fråga om ni får vara med? Det är duktiga reportrar som enkelt kan finna något intressant hos alla.

Dagens

I dag kom sydsvenskans reporter och intervjuade mig. Måste säga att det var den trevligaste intervjun jag haft på år och dagar. Väldigt trevlig man med ovanligt intressanta frågor. Vi avhandlade allt från hur man uppfostrar pojkar till Beijings hutongområden. Vi får hoppas att den tryckta versionen blir lika bra.

Vem har skvallrat?

Sydsvenskan mejlade i går ochf rågade om de fick göra en intervju med mig om mitt jobb med backpacking, travelstart etc nu när jag fyller 25 år (!).

Vem har skvallrat om att jag fyller år?

Julhälsning

Här har jag gått och gnällt över att jag inte fått några julkort. Så fick jag världens fetaste julhälsning i morse.

Jag fick mejl med julhälsning av Ola Wong! Fatta hur starstruck jag är, han är ju min favoritjournalist! Jag menar allvar när jag säger att han lätt är Sveriges bästa journalist i mina ögon. Okej då har han ju en hel del pluspoäng med tanke på sitt ämnesval, men ändå! Nu är jag riktigt glad.

God jul och gott nytt år!

Media

Känns som en mediablåst nu helt plötsligt. Förra veckan fick jag erbjudande om att vara med i en bok och sa ja. I går fick jag erbjudande om att vara med i ett resprogram som skulle handla om Beijing men sa nej. I dag blev jag erbjuden att vara med i radio men sa nej. Skickade dock dem vidare till Linda som ska vara med istället. I och med att min uppsägsningstid blev kortare än jag tänkt så känns det märkligt att vara med och prata om just backpacking.se och backpackers. Tror att Linda kommer vara riktigt bra för hon är ju så bra!

Nu ska jag bada.

Rätten att förnedra

Jag lyssnade på ett program i dag som sändes på P1 20 juli som handlade om hur mycket hat journalister får utstå. Jag var verkligen helt chockad efter att ha lyssnat på det och kan inte förstå hur många orkar.

Bland annat pratade man med Expressens chefredaktör då många av Expressens journalister är särskilt utsatta. Bland annat pratade man om deras sportjournalist Mats Olsson som förra året sjukskrev sig för att han bröt ihop av alla hatmejl. I dag läser en annan hans mejl och raderar alla hatmejl innan han kollar sin e-post för att han ska slippa se dem. De talade även med journalister på Nöjesguiden, Aftonbladet och Dagens nyheter som blivit så pass illa behandlade att vissa av dem var rädda för att läsa sina mejl, andra hade tidvis inte vågat gå ut.

Jag blir verkligen illa berörd av det här. Vad får folk att tro att man har rätt att behandla någon så?

Jag kände igen så mycket i inslaget, dels från diskussionen om bloggmobbning och dels från mitt eget liv.

För det första finns skulden. När jag får hatmejl på backpacking, vilket sker oerhört sällan, så tar inte jag åt mig särskilt mycket. Jag är redaktör och då får man räkna med att man får den samlade ilskan. Men när jag säger detta får jag jämt höra "men jag känner en journalist och han/hon har aaaaldrig fått något hatmejl". Well, då är den journalisten förmodligen inte särskilt läst eller så ljuger han/hon. Jag orkar inte med när folk ska lasta över det som en personlig skuld på skribenten. Det är bara så löjligt. Det är inget personligt.

För det andra handlar sällan hatmejl om själva diskussionen. Jag skriver många gånger rätt kontroversiella grejer men det får jag aldrig sura mejl för. Folk blir förbannade över det vardagliga. När jag tänker på hatmejlen jag fått genom bloggen handlar de alltid om mitt eget liv. Folk stör sig på att jag inte handlar på H&M, att jag inte äter på MacDonalds, att jag är rädd för läkare, att jag gillar att shoppa, att jag ogillar att flyga etc. Sällan får jag mejl där folk till exempel skriver att jag är dum i huvudet som tipsar om resor till Kina, då det faktiskt är en diktatur (hey, det hade ju faktiskt varit befogat. Jag tänker på det hela tiden).

Att tidningar har en särskilt person anställd för att gå igenom journalisternas mejlboxar blir allt vanligare i Sverige. Det är alltså inget som bara Mats Olsson använder sig av. Journalister pallar inte ta all skit. Och jag förstår dem. Jag har blivit så otroligt sårad av vissa mejl jag fått och jag vet inte om jag hade orkat läsa sådant varje dag.

Jag blir så fruktansvärt trött på argumentet att "men vad då, är du skribent så får du faktiskt ta sådana kommentarer". Varför skulle man göra det? Ska man förnedras för att man diskuterar?
Det enda som komme ske är att den riktiga, sakliga debatten kommer att dö ut och journalister kommer att bli mer och mer rädda för att vara kontroversiella och starta debatter. Vill vi verkligen ha ett sådant rätstruket land? Vill vi verkligen fungera som en diktatur där ingen vågar säga vad de tycker i media?

Och nej, oavsett hur ofta man läser någon och hur dumt hon eller han än skriver så har man inte rätt att kränka och förnedra någon. Kritisera, visst, men journalister är inte allmänhetens boxpåsar.

Så vad gjorde jag?
Jag skrev hyllningsmejl till journalister jag beundrar. Inte för att det tar bort alla hatmejl, men kanske gjorde det någon lite gladare. Jag har i alla fall fått mejl från två av dem som blev väldigt glada.

Så dagens uppmaning: Jag tycker att alla som läser det här ska skicka i alla fall ett mejl till någon skribent ni tycker är bra. Det kvittar om det är en chefredaktör eller en mindre bloggare, bara visa att ni faktiskt gillar dem. Det räcker med ett "Fan vad du är bra" för att göra någon glad.

Låt oss vända trenden!

Dagens intervju

Universitetstjej som skriver uppsats om bloggar: Hoppas du att bloggen leder till ett jobb?
Jag: Nej, jag har redan ett jobb som jag trivs med.
UT: Jaså, vad jobbar du som?
Jag: Redaktör på backpacking... men det vet du ju?
UT: Jomen jag menar ett RIKTIGT jobb.
Jag: Ja.... det är ett riktigt jobb.
UT: Jomen asså ett du får betalt för att göra.
Jag: Jag får betalt.
UT: Jomen asså en riktig lön.
Jag: Ja.... jag får en riktig lön. En redaktörslön. Jag är en vanlig Svensson.
UT: Skämtar du?
Jag: Nej...
UT: Så du får alltså betalt för att bara slappa och surfa på backpacking hela dagarna? COOLT!!!

Ja, så kan man också se det:)

Aftonbladet2

Jag är grym på att förolämpa kvällstidningar. Jag lyckas alltid.

Aftonbladets reporter: Jag undrar varför ingen skrivit om det här tidigare. Det är väldigt märkligt.
Ulrika: Det är väl inte särskilt konstigt med tanke på er fascination av Britneys bebis? ha ha ha
AR: Ehhh... ja.
Ulrika: * inser vad hon sagt*

Snyggt. Nu har jag blivit intervjuad om försvunna backpackers. Senare idag ska de komma hit och fota mig. Min lägenhet är ett bombnedslag och jag ser ut som fan. HJÄLP?

Aftonbladet

Aftonbladet ska ringa mig i veckan angående en artikel om backpackers. Jag avskyr att bli uppringd. Jag är verkligen inte bra på att tala, jag är bra på att skriva!
Jag är jätteduktig på att hålla tal och föredrag men jag har alltid fått lära mig att tänka först och tala sen. Det betyder att jag är sjukt långsam på att prata och kommer på allt viktigt efter att jag lagt på luren. Well, well får väl börja förbereda mig.

Oops

Oops

Jag höll på att missa min radiodebut. Slog på radion och där hörde man någon med skorrande r som sa eeeeehmmm hela tiden. Det var jag.

Lyssna gärna på Transit när det läggs ut om ett par timmar.

Nyhet

Jag är tydligen en nyhet.

Fast jag är faktiskt 24.

Förolämpad

Ha ha, har precis haft världens sjukaste samtal. En journlist skulle intervjua mig om min blogg ikvälkl och dumsnäll som jag är gick jag med på att hon fick ringa mig. Världens knäppaste samtal var det:

Journalist: Jaha, berätta om dig själv.
Ulrika: Ja, jag heter Ulrika, är 24 år...
J: 24??? Du är ju rena barnet?
U: Eeehhh jaha...
J: *låååångt skratt* okej fortsätt
U: Ja, jag pluggar historia, jobbar som webredaktör och skriver en blogg som heter "Älskade Beijing"
J: Jaa, vilken sida är du webredaktör på?
U: Backpacking.se
J: *fnissar* jaha, jag som trodde det skulle vara någon seriös sida.
U: Det är det... jag är fast anställd?
J: *långt skratt* jaja, vill du leva i den illusionen så... Ja ja, berätta om din blogg.. varför tror du att den är så populär?
U: Jag tror att det är för att jag är en tvättäkta turist och därmed väldigt ytlig. Jag skriver inte djupt om Kinas politik för att jag inte kan något om det. Jag skriver om mat, shopping, sevärdheter - ja sånt som man vill veta när man ska åka dit första gången. Jag har ju bara varit där ett par gånger så jag kan ju inget om kinesernas vanliga liv.
J: Vänta lite... har du bara varit där ett par gånger?
U: Ja?
J: Och folk tar dig på allvar?
U: Eeeh ja?
J: ha ha, människor är klart dummare än vad man tro. *långt skratt*. Tänk att folk tar en sån som du på allvar!
* långt skratt och prat om hur korkade människor är*
U: ehhh... jag vill nog inte vara med på det här, jag lägger på nu.
J: Nämen så kan du inte göra! Hallå, hur känslig är du! Men du måste ju fatta att det är komiskt!
*klick*

Kollade upp hennes namn på internet och det var inte ett skämt. Människan är sann. Well, well.

Hjälp

Jag ska bli intervjuad av P3.

Första tanken: roligt!
Andra tanken: Shit! Jag har ju telefonskräck.

Ha ha ha

Metro2

Japp, idag var jag i Metro och jag är generad. That's it folks. Skriver mer senare

HJÄLP!

Jag måste skicka ett foto på mig själv till metro och jag har inget! Jag hatar hatar hatar att bli fotad.

Jag är totalt ophotogenique, en gen jag fått av mamma. Varenda bild med oss två blir total knäpp - vi ser ut som junkies som rökt för mycket hasch och vars föräldrar är syskon. Så illa är det! När jag blev fotograferad för en dansk tidning i gymnasiet hade jag min lågpunkt (i motsats till höjdpunkt ju) när det gäller foto. Jag såg verkligen knäpp och nerknarkad ut.

Hjälp hjälp hjälp!

Nu har Gustav tagit några bilder på mig. Är någon av dessa okej. Och var ärliga!

Foton kommer i nästa inlägg!

Metro

Jag kommer inom en snar framtid att vara med i Metro då jag blivit intervjuad om min blogg. Håll ögonen öppna!