fredag, december 15, 2006

Döden.

Jag hade tänkt blogga om Pekings nudlar, men just nu kan jag inte förmå mig att blogga. Min kusin blev överkörd i går på ett övergångsställe. Föraren körde förmodligen för snabbt och hann inte bromsa. Nu ligger hon i koma, har fått allvarliga hjärnskador och frågan är inte när hon kommer att vakna, utan om hon kommer att vakna.

När jag läste litteraturvetenskap lärde jag mig verkligen att uppskatta dikter. Jag hade aldrig varit ett fan av dikter. Jag hade aldrig tyckt om att läsa det. Men min lärare älskade poesi. Han visade oss vad det roliga var med dikter. Att skala av texterna, leta metaforer, finna rader så lapidariska att de kunnat innehålla en bok. Min lärare var god vän med Tomas Tranströmer, han hade lärt känna Tranströmer då hans avhandling handlade om hans dikter. I dag älskar jag flera av Tranströmers dikter.

När jag satt där på bussen och försökte smälta vad mamma berättat, kunde jag endast tänka på Tranströmer strof i Svarta vykort:

Mitt i livet händer det att döden
kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.

Förr har jag tyckt att de där raderna var vackra, att de visade att döden var något naturligt som följde med oss i livet. I dag äcklade raderna mig. De hånskrattar åt mig. Döden? Vackert? Skämtar du med mig? Jag ville riva ner mina poesiböcker, riva ut sidorna, riva sönder dem, elda upp dem, spotta på dem och säga Nej nej så är det inte alls då, vad fan vet du om döden?

Jag har varit så skyddad. Ingen i min närhet dog fram tills att jag var 20 år. Ingen var sjuk. Ingen mådde dåligt. Vi var odödliga. Och när man är odödlig är det enkelt att se något som döden som vackert.

De senaste åren har människor försvunnit. J:s kusin, hennes man och deras två barn dog när en full lastbilschaufför vände mitt på motorvägen. Jag fick en tröja av henne ett halvår innan det skedde. En rosa tröja. Den är hålig och fläckig men jag kan inte kasta den. Min kusin ligger på sjukhus nu. Om hon vaknar. Min pappa har cancer. Min store tjocke far väger 60 kilo, har tappat allt hår och hans tänder är borta.

Ena dagen skratt och framtid och du-och-jag och ta varandra för givet. Nästa dag är allting borta.

Mitt i livet kommer döden
och tar ett mått på livet.
Besöket glöms bort,
men kostymen sys i det tysta.

Fuck you.

6 kommentarer:

A sa...

Life's fragile. Appreciate life.
Jag försöker att undvika tankar om döden.
Jag har inte förlorat någon närstående än. De närstående är inte de som är nära släkt eller halvsyskon med mig, utan personer jag älskar med hjärtat.
Tanken att en dag förlora de ger mig hjärtont.
Jag hoppas att allt fixar sig.

Anonym sa...

Sänder många varma cyberkramar till dig! Hoppas att det ordnar sig på bästa möjliga sätt. :)

Lo sa...

Åh, vad otäckt! jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra!

Marielle sa...

Kan inte uttrycka i ord hur jag lider med dig... Hoppas verkligen att det går bra... Många kramar Marielle

Anna Malaga sa...

Kan inget annat än att skicka en stor kram och tänka pâ er. Hoppas pâ nâgon god nyhet och att det finns lite hopp kvar.
Jag hâller med dig om att vi var "odödliga" som tonâringar. Döden fanns i teorin, men inte i praktiken.
Livet är verkligen inte rättvist heller. En del har lânga liv fulla av minnen att se tillbaka pâ - andra har precis börjat leva, när lâgan plötsligt släcks.
Kram,

Anonym sa...

Jag har tänkt på det där mycket. Hur jag trodde jag skulle ta det så mycket bättre när det väl hände mig. Hade en så naturlig syn på döden och har det fortfarande. Men när det handlar om en direkt anhörig så är det som om jag inte kan tänka klart längre. Jag kan inte längre intala mig själv att döden är lika naturlig som livet. Jag kan inte intala mig själv något annat än att döden är förjävlig. Och jag hatar det. Jag hatar att jag inte kan se klarare.