Under bron

Inatt kunde jag inte sova. Jag låg uppe och tänkte tills klockan visade fem. Sen somnade jag efter vridande och vändande.

Jag är inte en person som automatiskt tycker synd om eller blir berörd när det gäller död. Jag har svårt att sätta ihop att det är en verklig människa tidningar skriver om. Jag ser mig själv som en empatiskt människa, men jag har ändå svårt att få ett världssamvete. När fröknarna såg mig slänga mat i lågstadiet och stönade men tänk på barnen i afrika... fick jag absolut inget dåligt samvete. Det berörde mig helt enkelt inte.

När du kommer till Beijing så är det en självklarhet att man besöker Himmelska fridens torg och därefter tar sina första steg in i fantastiska Förbjudna staden. Söder om himmelska fridens torg ligger stadsdelen Qianmen där shoppingen och arbetarnas kultur skräller högst. För att komma hit från Himmelska fridens torg måste man gå under en bro. Vägarna är oftast 8-10-filiga i Beijing och att springa över dem känns närmast som att leka med döden.

På ytan är Beijing rikt. Men under broarna sitter de personerna som inte passar in i nya tidens Kina. Det är gamla som inte längre kan jobba. Det är missbildade. Det är små flickebarn. Alla är de smutsiga, skade, de huttrar och ber snällt om en peng. Kineserna ser inte åt dem, de vandrar vana vidare på väg mot sitt jobb, hem eller shopping. Jag och mamma berörs starkt. mamma tar genast upp börden och börjar dela ut pengar, medan jag i min ignorans förnedrar dem. Jag får panik. Jag blir yr. Det känns som att jag ska svimma när jag ser en man utan varken ben eller armar sitta lutad mot väggen. En klump växer sig så stark i halsen att jag inte kan andas. Jag måste ut.

Under bron mellan Himmelska fridens torg och Qianmen sitter en liten flicka som kanske är tre år med en man som är i 80-års-åldern. Kanske är det hennes farfar, kanske är han bara en vänlig själ som hittat henne slängd i soporna. Mannen sitter på knän med flätade fingrar, i bedjan, "snälla bara någon krona, flickan måste äta". Flickan springer efter kineserna, drar dem i byxorna, och de puttar lojt undan henne. En hemlös liten flicka är vardag, men inte för mig.
Jag och mamma tömmer våra fickor och mamma klappar flickan på kinden. Hon är smutsig, och kall, och blicken är inte alls som den jag ser hos mina syskons barn. den är desperat, men ändå vuxen. Hon ser rädd ut.

Vi går ofta förbi dem. Mannen sitter ibland hukad i hostattacker och gult slem rinner nedför hans haka. Jag vet inte vad jag ska göra. Klumpen i hasen har aldrig varit större och när jag kommer hem på kvällen gråter jag länge inne på toaletten. det finns inget jag kan göra. Jag kan inte kidnappa barnet. Om jag ber att få adoptera det får jag adoptera ett annat, ett på barnhem.

Om något år kommer mannen vara död. Vad som kommer hända då med den lilla flickan vet vi inte. Kanske träffar hon en annan god samarit som tar henne under sitt beskydd. Kanske hamnar hon på barnhem där hon binds fast i en säng och får ligga ner under hela sin uppväxt. Kanske säljs hon på svarta marknaden till japan där svarta marknaden med unga små flickor är stor. Chansen att hon ska bli räddad och få leva ett bra liv är så liten.

Detta ligger jag och tänker på hela natten. Jag hoppas på ett sätt att hon är kvar på sin plats och inte flyttat till ett annat ställe att tigga. Jag memorerar allt jag måste köpa som hon inte hade. Halsuk, mössa, vantar, mat och gärna lite pengar hon kan handla något för.

Det har aldrig förr varit så självklart för mig att jag ska adoptera från Kina. För första gången har jag fått ett världssamvete.