Tisdag 13/3 - dag 1

Vi landade på Beijings flygplats 7.30. Jag ville dö. Värsta flygresan ever. Jag hade inte sovit en sekund, var helt slut och klockan var 00.30 och jag ville verkligen sova men visste att jag var tvungen att vara uppe hela dagen för att inte krascha den kinesiska dygnsrytmen. Vi tog våra grejer och vandrade ut mot den officiella taxikön. Som vanligt blev vi stoppade på väg till taxin av de taxichaufförerna som inte står i kön.
- Taxi to Beijing?
- Yes, how much is it?
- Much cheaper without meter. 500 yuan!
- 500 yuan? That's cheaper?
- Yes, very cheap.
- Strange, I always pay like 100 yuan when I go on the meter. Bye!!!
Ha ha, I'm not a sucker. Det här är vardag i Beijing. Överallt kommer det taxichaufförer som ska övertyga en om hur mkt billigare det är att åka utan taxameter. Nej, det är det inte.

Vi stod i taxikön i tio minuter innan vi fick en mycket trevlig man som till och med kunde lite engelska. Vi fick reda på att priserna ändrats när det gäller taxis. Alla kostar 2 kr per kilometer nu, förutom de svarta som är lite dyrare. Ja, inte blev jag barskrapad i a f. Taxiresan gick otroligt smooth. För smooth. Inga köer. Till och med på andra ringvägen kunde man susa framåt. Hallå, Beijing är ju köer! Fick senare reda på hotellet att man sänkt busspriserna med 70 % för att fler ska åka kollektivt. Verkar ha funkat. Men luften är fortfarande hemsk. Man märker det varje gång man snyter sig: snoret är svart. Mmmm...

Vi checkade in på hotellet, blev lite chockade över hur givmilda de var och packade upp. Jag kan inte säga att jag är särskilt van vid att bo fyr- och femstjärnigt men i Beijing brukar det betyda: ju dyrare hotell, desto snålare. Bor du fint får du betala enorma summor för deposition, frukost bestående av en torr macka och te och verkligen inget är gratis. På vårt trestjärniga var depositionen 200 spänn, frukosten kostade 5 kr och te och vatten var gratis. Sweet.

Vid det här laget var vi dödare än någonsin. Jag fnittrade hejdlöst och mammas smink var så snett att jag skrattade mer än nånsin. Men vi bestämde oss för att det var bäst att aktivera oss. Så vi åkte till himmelska fridens torg, beundrade de två portarna som restaurerats (WOW!) och tog en promenad på Qianmen. Det är ett stort restaureringsprogram i gång där och än en gång - Wow! Jag har varit på Qianmen säkert tio gånger och aldrig tänkt på husen då de varit så fallfärdiga. När jag stod där och tittade på de restaurerade husen var jag så chockad. Jag kan inte fatta att jag gått förbi dem varje år utan att se dem. Det såg ut såhär. Jag har aldrig sett de där vackra tvåvåningshusen förut med vackra balkonger för sovjethus (sorry, men jag kallar plåtbarackerna för det) har stått för. Det var kul att se i af.

Vi gick in på Dazhalan, provdrack en massa teer och småshoppade. Mamma köpte en faslig massa av sina "pashminasjalar" (jag har väldigt svårt att tro att det finns ett uns av pashmina i dem). Men de är fina. Det är de där stora, vackra sjalarna som folket på Hongqiao brukar vilja ha 200-300 spänn för. På Qianmen finns de för 20 spänn. Mamma var mycket nöjd.

Vidare till Liulichang som är en kultur/antikvitetsgata i närheten. Vi spanade in porslin vi aldrig kommer att ha råd med och försökte förstå vad alla kulturrevolutionenplanscher menade. Mysigt.

Vi åkte tillbaka till hotellet, åt i närheten och lämnade av all shopping. Jag älskar kinesisk mat. Varför kan inte restauranger i Sverige servera den? Har för övrigt fotat nästan allt vi ätit så ni får se hur vanlig, kinesisk mat ser ut.

Efter maten ville vi ha lite lugn. Vi tog tunnelbanan till Yonghehong, men gick inte mot Lamatemplet utan norrut. Där finns nämligen av stadens åtta altare som var otroligt viktiga under Qing och Ming (andra altare finns i bl.a. Tiantan och Ritan). Parken heter Ditan och jag älskade den. Den var otroligt lugn och när vi stod på altaret var vi ensamma. Än en gång slogs jag av hur murarna slår bort allt ljud. Utanför: andra ringvägen. Innanför: fågelkvitter.

Vi började inse hur löjliga vi såg ut i vårt vankande. Vi var så trötta att vi inte ens kunde gå i normal takt. Så klockan tre åkte vi till hotellet. Vi åt där och gick på den vanliga bluffen: hotellmat. Why? jag blir ju ändå bara besviken. Vårt mål var att vara uppe till 19 men 16.30 hörde jag första snarkningen från mammas säng.
- Mamma, du ska ju inte sova ännu.
- Ledsen, inget att göra, jag är medvetslös.
- Men du kommer ju vakna två i natt!
- Bad luck. Sov gott.
- Men...
- Nej. Sov gott.
- Okej.
En halvtimme senare som jag också. Vaknade 07 dagen efter och kände mig som en mumie, men det berättar jag om i nästa dagbok.

By the way: ni vet att jag var lite rädd för det här med spottandet i påsar? No worries. Såg inte en enda som följde den lagen. Snarare tvärtemot. Känns som fler spottar mer än någonsin på gatorna. Å andra sidan verkar kineserna ibland ha lite auktoritetsproblem. Jag har aldrig sett så många vakter och militärer få stryk som i Kina. När vi var på Panjiayuan var det en vakt som flyttade en kvinnas cykel för att den stod i vägen. Kvinnan sprang snabbt som tusan fram, gav honom en fet lavett och började skälla på honom. Han skrattade bara och gick i väg medan hon stod kvar och skrek. Konstigt det där. I ett land som är världskänt för att ha så hårda straff hade i a f jag varit rädd för att mucka.

Den enda lagen jag såg som efterföljdes var att man nu inte får gå offentligt i morgonrockar. Alla är fullt påklädda, till och med i hutongerna där alla förr gick ut och snackade med grannen i morgonrock på morgonen. Men jag tänkte: fight the power! Så jag åt så klart frulle varje dag i min neonturkosa velourdräkt (färgen är definitivt mer skrikig i verkligheten). Jag kände mig grymt modig.