Det här med kritik

När jag läser böcker så är jag väldigt, väldigt kritisk. Förmodligen beror det på all källkritik jag fått lära mig på universitetet.

En sak jag insett sista tiden är dock att vissa tillfällen av källkritik går bättre än andra. Förstår ni vad jag menar?

Ifrågasätter jag författare som Sven Lindqvist eller Jan Myrdal, som jag anser ha skrivit ganska naiva böcker om Kina, så är det ingen som säger något. Myrsdals och Lundqvists böcker är otroligt positiva till landet Kina under kommunistiskt styre.

Men när jag ifrågasätter Jung Changs böcker som är emot Mao så blir det genast liv. Trots att flera historiker ifrågasatt hennes bok om Mao från första dagen, så är det heligt.

Och jag undrar, vad är det som är så heligt? Jag har aldrig någonsin sagt att Mao var en helyllekille och god (jag är inte kommunist, och ser inte Mao som en god ledare för Kina), utan jag ser till källan - boken.

Här kan ni läsa Andrew Nathans tvivel om boken, ungefär desamma som jag har när det gäller dess "sanning". Men jag förstår inte varför det gör alla så andra?

Jag ifrågasätter inte Maos grymhet, det har jag aldrig gjort. Jag ifrågasätter dock en bok som lanseras som forskning och tillskriver sig "den sanna historien" när den inte har något djup, och faktiskt inte har någon som helst källkritik, och dessutom ett syfte som som källorna får rätta sig efter. Håller inte källan Med Chang - nej då får den inte vara med.

Jag gillar inte svart och vitt-karaktäriseringar, som jag anser den här boken vara. Mne vad är det som är så otroligt provocerande med att jag ifrågasätter en bok?