Morgon

Jag är gräsligt morgontrött. Jag går ofta upp vid halv tio och då klarar jag precis att gå upp. Jag är på gränsen till ett vrak när jag stapplar fram till busshållplatsen. Kommer någon fram till mig och vill prata med mig suckar jag djupt. Jag vill vara osynlig, onåbar. Jag orkar inte vara social.

När jag var i Beijing blev jag oerhört morgonpigg. Jag vaknade ofta runt halv fem på morgonen. Min mamma väckte jag inte förrän vid sjutiden så den första timmen låg jag ofta i sängen och bara tänkte på föregående dag. Vid halv sex gick jag in på toaletten med mina cigaretter. Jag satt där inne tills klockan sju: rökte, skissade upp dagen, skrev dagbok.

Mitt sinne var så annorlunda när jag var där. Jag ser mig själv som väldigt levnadsglad men samtidigt är jag ett barn av min tid - stressad, trött och utarbetad. Men i Beijing så blev mina problem mycket lättare. Jag ville gå upp - jag hade världens vackraste stad utanför dörren som jag ville upptäcka.

Kanske var det verklighetsflykt som endast fungerar i just den staden? Vad vet jag?

När jag reser förknippar jag ofta länder med lukter, sinnesintryck, bilder och känsla. Rom är för mig doften av pinje. Koh Tao är synen av färgskimrande fiskar som simmar omkring mig när jag sitter i havet. Singapore är känslan av ordning och reda.

Beijing? Det är för mig lugn.

Trots trafikkaos, miljoner invånare och en västvärld som gör sig alltmer märkbar finns det ett lugn som jag aldrig förr nått. Jag älskar Beijing.