Fredag 6 januari

Dag4 i Beijing. Vi åt frukost på ett konditori där kakorna och brödet inte alls är som i Sverige. Kineserna envisas med att ha katrinplommonsylt och chokladgrädde i allt. Jag åt det vitaste brödet jag någonsin ätit och kände mig som en ballong efteråt.

Tog taxi till Silicon Valley, där vi inte hittade någonting. Antar att vårt shoppingsinne inte hunnit vakna ännu. Åkte vidare till Tiancheng som förr varit min favoritmarknad men som gjorde mig lite besviken. Förr har man verkligen kunnat fynda jackor där, men nu var de svindyra! Dock fanns det rätt mycket roliga andra saker. Jag köpte en handväska för 20 kr och skor för 50 kr. Även Gustav uppslukades i skoshopping och köpte sig ett par. Jag kommer nog ändå åka dit igen, med tanke på att handväskorna var mycket billigare där än på andra ställen, plus att det är ett lite annorlunda sortiment jämfört med många andra varuhus i stan. Tiancheng ligger under isstadion.

Sedan ännu en taxiresa till underbara Sommarpalatset. Väl där blev vi överfallna av guider som drog i oss i varsin arm. Till slut ljög jag och sa att jag var guide, men de vägrade ge sig och fortsatte dra i oss. Till slut fick vi slita oss ifrån dem och kom in. Sommarpalatset var så underbart! Vi gick runt i parken hur länge som helst innan vi drog oss ner till sjön dör vi satt länge och bara blickade ut. Var beredda på att det är en rätt hård terräng, så efter allt klättrande är benen halvdöda efteråt. Vi tittade på Marmorbåten, Den långa perrongen m.m. och bara njöt. Sommarpalatset är ett måste vid ett Beijingbesök.
Efter fyra timmar var vi klara och vi började gå mot Norra utgången. Förmodligen var vi så uppslutna i vad vi pratade om och alla upplevelser att vi inte tänkte på vart vi gick ut, men det var inte genom Norra utgången, utan genom en personalutgång. När jag höjde huvudet insåg jag att det var det enda stället i Beijing där jag inte ville vara.
Sommarpalatset ligger nästan 2 mil utanför innerstan i en väldigt, väldigt fattig förort, dit inga taxibilar eller bussar hittar. Vi stod alltså på en grusväg, kunde inte komma in igen, med enbart svarttaxibilar runt omkring oss som betedde sig väldigt suspekt. Jag känner mig alltid trygg i Beijing men inte då. Vi började gå och insåg ganska snabbt att vi hade ett gäng bakom oss. Då började vi springa. Överallt omkring oss fanns enbart nedfallna hus, människor som inte förstod ett ord engelska, herrelösa hundar och ja - icke en västerlänning eller engelsktalande på långt håll. Efter att vi småsprungit en halv kilometer såg Gustav en buss och vi sprang ditåt. Efter att vi stått några minuter i korsningen kom en taxi vars förare tittade förvånat på oss. Räddaren i nöden.

Vi bestämde oss för att åka till Qianmen. Där åt vi på en enkel restaurant, lugnade våra nerver och pratade. Qianmen gladde med superb shopping! Jag köpte två jackor för 40 kr/styck, två par skor för 50 kr/styck, en duk för 20 kr och mycket annat. Ska ni till Beijing så måste ni hit! Var noga med att pruta om det inte finns prislappar.
Här blev jag slagen för första gången av en försäljare, ha ha. Det låter mycket mer dramatiskt än vad det är. Många unga kvinnliga försäljare kan ge en ett slag på armen om de tycker att man ger dem ett skambud, ofta med ett glatt skratt och ett skämt. Det roliga är att de verkligen slår hårt ibland. Efter denna försäljare, som jag köpte duken av, hade jag ett blåmärke på armen i en vecka.
Lite trist var det att mycket av Qianmen ska rivas. Flera hus hade slått igen, bland annat ett där en av mina favoritrestauranter låg. Dessutom hade andelen fattiga och tiggare ökat där markant. Antar att det blir så när de sjasar iväg alla från de "finare delarna".

Vi var inte hemma förrän vid åtta på kvällen, så vi åt på vår favoritkrog och däckade totalt.