Ibland, när jag går längs med någon gata, stannar jag upp och fångar upp sekunderna. Lyssnar på ljudet av kinesiska, känner lukten av den nästan kvävande staden och ser människor som möter min blick. Det är då jag inser att jag är förälskad i Beijing. Att staden håller mig i ett sådant järngrepp att jag inte kan lämna den.
Jag har för länge sen vant mig vid deras sätt att spotta högljutt, överallt, när som helst. Jag har vant mig vid deras skratt när de ser mig klumpigt fösa i mig maten. Jag har vant mig vid att aldrig bli riktigt förstådd.
Och kanske är det därför jag blir så förälskad. Olikheter dras till varann. Jag älskar Beijing. Varje morgon sitter jag i fönstret och ser solen gå upp medan hjärtat blöder. Jag är lycklig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du som har järnkoll på Kina - har man korsord där? Hur är de i så fall utformade?
Ja, det har de. Jga fattar ju inte kinesiska tecken, men vad jag sett ser de ungefär ut som våra. Hur kommer det sig att du undrar det?
Nu kanske jag är ute på hal is, men deras tecken är väl inte som våra bokstäver, utan motsvarar väl substantiv, verb o.s.v.? I så fall förstår jag inte hur de kombinerar ihop rutorna.
Oj, ja det har jag inte ens tänkt på. Hmm... märkligt. Knaske inte ens var korsord jag såg. Mne det såg ut så. Ja ja, nästa gång jag åker dit tar jag med en hem till dig:)
Glöm inte det! I need to know.
Skicka en kommentar