Det är så mycket med Beijing som är svårt att beskriva. Växtligheten är en punkt jag inte kan förklara. När jag går i Beijings parker får jag ibland känslan av att jag är i en sagovärld. Vinden visslar mellan träden, det bitande kylan naglar sig in i mig, men träden skjuter fortfarande upp gröna från marken. När vi promenerar i Tiantan inser vi att det enda som verkligen berättar om årstid är kylan. I Förbjudna stadens trädgård ser allting ut som taget ur en sagobok. De vita stenarna som sprängs ut ur bergväggen ser skulpterade, eller möjligtvis deformerade ut. Inget är som hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar