Qianmen

Qianmen är Roms Esquilinen. Qianmen är arbetarområdet där Maoklädda äldre män trängs med unga tjejer med fejkgucciväska. Det är ruffigt. Det är ofta det enda området i Beijing som resguide tipsar om. Under broarna ligger hemlösa. Över broarna finns tiggare och ficktjuvar.

Men jag återvänder alltid till Qianman. Där finns småbutikerna, marknader, apotek. Det är folk i omlopp hela tiden. Det är här jag gör mina bästa klipp. Husen skriker kommunism. Husen är fallfärdiga, området ganska trist. Men det är kinesiskt. Det är ett av få ställen i innerstan där du slipper McDonalds och Nikon.

Jag andas in den nästan kvävande luften som jag hostar ut i stora svarta klumpar på kvällen. Jag tar några prövande steg på den kalla, rena marken där inte en fimp finns. Jag pratar med försäljarna som är ruggigt dåliga på engelska och behandlar mig som alla andra kineser. När jag lägger ett skambud slår de mig hårt på armen, gång på gång. På kvällen har jag ett stort lilagröntblått blåmärke på armen.

Vi äter lunch på en kinesisk snabbmatsrestaurant. Maten kostar inte många kronor och kommer in på stora, drypande fat. Vi är de enda som äter riktigt kött, alla andra har dumplingspå sin tallrik.

När solen går ned åker vi hem.