onsdag, maj 24, 2006

Varför stolthet?

Tidigare idag fick jag en kommentar av en annan bloggare som frågade mig varför man ska skriva att man är smartast, snyggast, rikast, har spännande liv etc, då jag tidigare skrivit att en del blir oerhört provocerade av att jag tycker att jag är smart. (och nej, det var absolut inget personangrepp eller menat elakt, det var bara något hon tänkt på rent generellt)

Jag har tänkt på det hela eftermiddagen och pratat om det med Gustav. Jag kan i och för sig inte hålla med om att jag någonsin skrivit att jag är rikast (jag är inte rik. inte ett dugg), snyggast (ha ha, nej) eller har ett spännande liv (snarare tvärtemot, jag gnäller alltid över hur tråkigt liv jag har) men jag skriver helt klart att jag är smart. och varför gör jag det?
Jag vet faktiskt inte. Jag tycker att jag är smart och är stolt över det jag producerar. Mina föräldrar har alltid lärt mig att jag ska vara stolt över mig själv och det är jag. Kanske låter det konstigt men jag är så oerhört stolt för att jag hunnit skriva en uppsats och jobbat heltid denna termin.

Jag är inte en sådan person som är låtsasödmjuk. Jag har aldrig frågat en pojkvän om jag är tjock för att jag vill höra att jag är smal. Jag har aldrig sagt "Nej, jag är sääämst" bara för att få bekräftelse.
Jag är rätt klar över vilka fördelar och nackdelar jag har, och behöver inte få det bekräftat av min omgivning.
Jag vet att jag är snäll, omtänksam, smart, generös och ambitiös. Jag vet också att jag har ett för jävligt temperament, är misstänksam, envis, otålig och lättirriterad.

Visst kan det vara provocerande att jag skriver att jag har ett stressat liv, ett jobb jag älskar, världens finaste pojkvän och är lycklig. Men vad då då? Det här är ju mitt liv. Jag är sällan ledsen eller arg, jag trivs med min tillvaro. Vad ska jag annars skriva om? Ska jag låtsas att jag har kasst självförtroende så att alla kan skriva hur bra jag är varje dag? Nej tack, det är inte min grej.

Vissa är stolta över sina barn, vissa över sitt hus, vissa över sina kläder - jag är stolt över min ambition, intelligens och vad jag gjort med mitt liv. Jag har aldrig skrivit att jag är bättre än någon annan eller att mitt liv är mer meningsfullt. Vissa får ut som mest av att leva ett Sex & the city-liv, andra av att vara en Desperate housewife.Vissa är stolta över att de skrivit en bok, andra över hur bra de sköter om sin familj. Alla är olika och alla har olika mål.

För att mitt största mål i livet inte är barn och familj så betyder inte det att jag är ytlig, självupptagen eller ensam. Jag kan visst tänka mig att ha barn om sisådär tio år men det är precis lika viktigt för mig att arbeta med det jag tycker är roligt och att utvecklas som människa.

Jag är så jäkla less på att bloggvärlden hela tiden ska betygsätta andra människors liv och visa hur mycket sämre alla andra har det. Fack är så förbannat tråkiga.
Är man karriärist så är man överlägsen
Är man mamma har man inget eget liv
Är man modebloggare så är man ytlig
Är man lycklig så är man divig
Lever man ett stressigt liv så är man fin i kanten
Är man en vanlig svensson så är man tråkig
Tror man på sig själv är man självgod
Är man stolt över sig själv är man störig

Alltså people kan vi inte bara lägga ner facken. Det är bara trist!

5 kommentarer:

aspungen sa...

Det är sunt att inte vara låtsasödmjuk. Och om man kan fortsätta att vara rak i stället så vinner man mycket. Själv har jag alltid varit tokig på alla normalviktiga tjejer som tjatat om hur tjocka de är. Jag har alltid varit tjockast liksom. Grymt jobbigt att höra smala människor klaga då. Och... tyckte jag i alla fall när jag var yngre... oempatiskt att klaga på sin tjocklek när jag som var tjockare var där.

Ganska ofta tror jag de låtsasödmjuka nästan faktiskt ÄR så osäkra som de låtsas. Men det är mycket möjligt att jag har fel. Är inte alltid den smidigaste på att se vad folk menar å tänker.

Själv har mina turer runt i bloggvärlden gjort mig mörkrädd. Så mycket status å så mycket yta. Yta = att söka efter status.

Själv är jag vad samhället skulle se som en "loser", ett ord jag för övrigt alltid hatat, detta långt innan jag blev en själv. Inte säger jag heller att människor är patetiska. För alla människor är patetiska och alla människor är inte patetiska. Att vara patetisk är helt enkelt bara mänskligt.

Och sen är det så fascinerande att se hur vansinnigt föränderligt status är. Den som har status nånstans kan ha urlåg status nån annanstans t ex. Känns som om jag nästan skrivit ett eget blogginlägg som kommentar här haha.

Tack för länken till min blogg för resten. Det verkar som om det var den puff jag behövde för att komma igång å skriva igen :)

Unknown sa...

Det där med "gud vad jag är tjock" känner jag verkligen igen. jag spyr på sånt! jag var i thailand i somras med en kompis som väger cirka 45 kilo (hon är som jag, cirka 1,60) som hela tiden gick och tjatade om att hon inte hade platt mage och så skulle jag säga "Jomen guuuuud, du är ju jättesmaaaaal". Jag fick panik på det till slut och sa bara okej. Då blev hon skitsur för att jag inte bekräftade hur smal hon var hela tiden.
Jga har umgåtts för mycket med killar i mina tonår för att orka det där.

Näej, du är verkligen ingen loser! Varför skulle du vara det?
I mina ögon är en människa som trycker ner andra för att själv må bra, och någon sådan sida har jag aldrig sett hos dig. Jag tycker att du verkar vara en så himla fin människa, och jag säger aldrig något jag inte menar. Så tänk aldrig på dig själv som något sådant!

aspungen sa...

En loser så till vida att jag trots hög begåvning och förmåga inte bidrar ekonomiskt till samhället. Kanske kommer det nån gång dock.

Fast pengar är inte allt och man kan bidra till samhället på många sätt. Till exempel genom att skriva om funktionshindrades situation och öka kunskapen om den, eller genom att stötta ledsna kompisar. Det är synd att sånt arbete inte värderas i samhället.

Folk som behöver trycka ner andra mår sällan själv bra. En kompis sa det igår när vi diskuterade det är med att ont om tid är status. "Det måste vara för att de som är stressade har så jävliga liv" menade hon. Dels att de då mår bättre av att tänka att andra har sämre, och dels måste upphöja sitt eget liv till hög status för att stå ut med det. Ganska intressant tankegång tycker jag.

Tack för resten. Får väl tillägga att jag då å då känner igen mig en del i saker du skriver om dig själv. Är nog därför jag fastnat här i din blogg. Har faktiskt bara läst kompisars bloggar och politiska dito förut :)

Unknown sa...

Men det handlar ju bara om vårt samhälles konstiga syn på människor. Jag kan få den känslan ibland då min syster varit arbetslös i 5-6 år medan jag jobbat som bara den. Vissa verkar värdera mig högre, medan jag inte tycker att man kan mäta människor på det viset. precis som du säger så kan du hjälpa till att sprida kunskap om ADHD, vilket är 1000 gånger mer värdefullt än mitt arbete för framtiden.

Jag fattar inte det där med att stress skulle vara hög status. Jag känner mig så dum för det jag jämt tjatar om att jag är så stressad, men det gör jag ju inte för att visa att jag har högre status eller glammigare liv, snarare det motsatta. Jag har nog det oglammigaste livet av alla bloggare.
Status och glam för mig hade varit om jag kunde vara hemma hela dagarna och ändå pumpa in pengar. Status för mig är nog en väldigt framgångsrik författare. Jag har den där romantiska bilden av författaren i trädgården som dricker ett glas vin och plitar på sin nya lap top. Ha ha, ja grymt romantiskt men det är min drömbild av statusjobb:)

Om stress är status så borde Sveriges mest prestigefyllda jobb vara att vara mamma.
Jag menar allvar. Jag klarar heltidsjobb + heltidsstudier, men en dag med syskonbarnen knäcker mig totalt, ha ha.

aspungen sa...

haha, det där med syskonbarn håller jag med om. har oxå såna å jag är helt slut efter några timmar med dem. älskar dem dock inte mindre för det.

och ja. förälder lär vara det stressigaste man kan göra. här vore det för övrigt intressant att ha therese synpunkter.

det läskiga med status är hur skört det är. jag var en gång i tiden själv en som alla sa "du kommer gå långt om". ingen hade någonsin kunnat ana att jag skulle sitta utan jobb när jag var 33, på väg mot sjukpension. inte mina fiender, inte mina vänner.

och ändå är jag en så mycket bättre människa idag än jag var då. och mitt liv fokuserar inte så mycket på status som helt enkelt på att vara lycklig.

misstänker att det torde vara jobbigt att vara din syster. alltså inte pga dig men pga människors attityder. att kontrasteras mot ett framgångsrikt syskon är bland det grymmaste man kan råka ut för. själv har jag bara mig själv i ett då att kontraseras mot.

glam för mig är nog att vara artist tror jag. blir nog aldrig av med den bilden. fast jag tror det är betydligt mera slitsamt än att vara författare. dock tror jag oxå det är mera slitsamt att vara författare än man tror. om man då inte är en bestseller vill säga :)