Den sista vilan

När jag var liten hade jag en bästis som hade L. Vi höll ihop ganska länge, tror det var tills fjärde klass. Vi lekte varje dag, och ganska ofta var hennes lillasyster J med. Med tiden växte systrarna nästan ihop. De blev bästisar. Vissa trodde att de var tvillingar, för att de alltid hängde.

För cirka ett år sedan dog lillasystern J. Hon och en vän körde in i ett träd och avled omedelbart. För mig blev det som en chock. Det var den första som dog som var i min ålder. Plötsligt kunde jag inte ta allt för givet. Jag antar att det är därför jag är så tacksam för allt jag har. Jag insåg då att en dag kanske allting är borta på några sekunder.

Idag fick jag reda på det här. J's gravsten är borta.

Jag försöker alltid ha förståelse för människor. Men just nu skiter jag fullständigt i vad tjuven var i för sits. Jag är så jävla äcklad. Hur kan man göra så?